Turist i tillvaron

Hemma nu. Efter 3 intensiva dagar i landets norra delar, bland älvar, mygg, sandstränder, släktingar och vin i plastglas. En sommar är inte en sommar utan den norrbottniska luften, dialekten och midnattssolen. Så har det alltid varit. De 7 och ibland 8 timmarna av bilfärd är om något ren terapi och som balsam för själen, åtminstone sedan syskonbråken drastiskt minskat och fokus numera läggs på vägen, omgivningen eller i en bok tillsammans med ett par tätt förslutande hörlurar. Förutom stora (och coola) släkten väntar så mycket mer. Som rock och blues-festivalen några kilometers grusväg in i skogen, på sanddynerna utmed kalixälven.
Här är mitt andra hem, här kan man vara sig själv. Kusinens ord om mig som en förlorad norrbottning känns kanske inte alltid helt främmande.
På färden hem vi på en kavalkad av Sommar-pratare som tillsammans med ett par solbrillor gjorde min sträcka lite enklare att köra. Och där, mitt ibland de skroviga norrbottniska vägarna börjar Nour El-Refai med att läsa ur sin dagbok, och jag är fast. Fast i något jag närmast kan beskriva som tamejfan den bästa enochenhalvtimme som sänts i svensk radio. Så ärligt, så otroligt bra.